Stackars Gordon får ligga i stutabåset

Vilket ruskväder det är ute denna nyårsafton 2012! Regn och blåst och allmänt grådassigt. Frågan är väl ändå vilket som är värst, snö och kyla med vatten som fryser eller mildväder med gegga fast där man slipper bära nytt vatten hela tiden till alla djuren. Några som i alla fall älskar det här vädret är myskankorna. De vandrar runt över stora områden (ibland lite väl stora!) och slabbar och badar i alla översvämningar och smaskar i sig daggmaskar som kommit fram nu när marken töat. Inte undra på att de börjat få vårkänslor! Det påminner mig om att jag snart måste åka och hämta den nye ankhanen som jag har tingat.

Med mildvädret har även hönsen börjat vara ute igen under stora delar av dagen. Just idag ser de ut som om någon försökt dränka dem eftersom deras fjädrar är alldeles plaskvåta... Några av hönorna tror visst också att det är vår för det blir ett par ägg nästan varje dag. Det är en av de äldsta hönorna och ett par av unghönsen som värper. Unghönsens ägg är små som dvärghönsägg nu i början (det högra på bilden).

Man ser tydligt vilka hönor som värper för deras kam är stor och röd. Hos en höna som inte värper är kammen liten och blekrosa.

För ett par veckor sedan släppte vi ihop de båda avelsgrupperna med får. Förhoppningsvis ska alla tackor vara betäckta så nu får alla 20 tackor och de båda baggarna gå i samma flock ända till nästa höst. Det brukar kunna bli en hel del bråk när man släpper ihop fåren trots att de ju känner varandra sen tidigare. Efter sex veckors separation brukar rangordningen åter behöva befästas. I år gick det dock ovanligt lugnt tillväga. Tackorna bråkade nästan inte alls och baggarnas duster var ganska "mesiga". Vi bytte ju baggar till två ungbaggar i år så de har inte så stora horn ännu. De gamla baggarna med sina väldiga horn drabbade samman så att det smällde rejält. De kunde dessutom hålla på i flera dagar.

För att kolla om någon tacka fortfarande var brunstig sprang baggarna runt och provocerade dem att kissa. Sen stod de och flemade, d v s lyfte överläppen, en lång stund för att riktigt kunna ta in doften. På bilden är det den minsta baggen Svante som flemar.

Någon som också står och flemar och är frustrerad är Gordon, vår tjur. Han går i en box med de yngsta stutarna, alltså kastrerade tjurar. I boxen bredvid går några kvigor. Varje gång de brunstar går Gordon fram och tillbaka längs boxgallret eller står och sträcker in huvudet så långt han når. Med jämna mellanrum ger han ifrån sig ett speciellt läte som tjurar brukar göra när de finns brunstiga hondjur i närheten. Förhoppningsvis ska han få betäcka några kor även nästa sommar men han verkar ha svårt att vänta till dess...

Ett par veckor före jul sålde vi två av årets rödkullekvigkalvar till en gård norr om Göteborg. Det är första gången vi säljer nötkreatur till avel och det känns kul att veta att de kommer att bli avelskor och bidra till att öka på stammen av rödkullor.

Tack för i år och Gott Nytt 2013!

Kung Bore kom hastigt i år

Vintern kom hastigt i år. På bara ett par dagar gick det från plusgrader och grönt till kallt och vitt. Kor, kalvar, kvigor och stutar fick raskt komma in i stallet och sorteras upp i olika boxar. Kalvarna är lite missnöjda eftersom de inte längre får dia på korna. De är ju stora nog att klara sig utan mjölk nu.

Det är mysigt att ha dem inne. Det blir mer närkontakt nu när vi är inne hos dem varje dag för att strö ny halm och de flesta vill gärna bli klappade och kliade.

Hönsen tycker att det är för kallt för att gå ut. Det märks att de så här i början av vintern tycker att det är lite tråkigt att vara inne. De har ju varit vana vid att gå fritt ute varje dag hela våren, sommaren och hösten så det blir en omställning för dem.

På sätt och vis känns det skönt att hönsen är inne nu för duvhöken har kommit på regelbundna besök den senaste tiden. Den lyckades ta ett par unghöns för några dagar sen och de andra hönsen blev alldeles panikslagna av rädsla. De gömde sig i häststallet, i gåshuset, i vedboden och bakom och under saker ute. Det tog flera timmar innan de vågade sig fram igen.

Gässen och myskankorna går ut även om det är snö och kallt men de går gärna in igen efter att de varit ute ett tag. Det blir ju kallt om fötterna att traska runt i snön för länge...

Gässen bestämmer över myskankorna så när de är ute samtidigt får myskorna hålla sig på sin kant, till exempel inne under syrenbuskaget. På bilden tycks de diskutera hur vackert den röda väggen lyser i solen.

Hästarna bekymras inte så mycket av snön. De skrapar fram gräset med sina framhovar och är inte så intresserade av att äta hö och halm så länge det finns tillräckligt med färskt gräs under snön. 

Badsugen hemvändaranka

För ett par månader sedan hämtade en granne ett par myskankhonor hos mig som han skulle ha på sin lilla gård. Han hade byggt ett litet fint hus där de skulle bo och höll dem instängda några dagar så att de skulle vänja sig vid sitt nya hem. Tyvärr blev de aldrig riktigt hemmastadda i sitt lilla hus utan satt hellre på tacknocken på natten.

För några dagar sen hittade min granne bara den ena ankan plus lite fjädrar av den andra. Det ligger nära till hands att tro att Mickel smorde kråset den dagen.

För att inte den andra ankan skulle gå samma öde till mötes fångade jag in den överlevande honan åt min granne och placerade henne i säkert förvar i det lilla huset. Myskankor är väldigt sällskapliga av sig och gillar att umgås med såväl andra myskankor som människor. Hon kände sig nog därför väldigt ensam och ledsen där hon satt i sin ensamhet. Jag erbjöd mig därför att ta hem ankan igen och låta henne bo med våra ankor så länge.

Oj, vad glad hon blev när jag släppte in henne till sina gamla kompisar! Hon kvittrade på myskankors vis och dagen efter när jag släppte ut dem gick hon runt som om inget hade hänt. Klart att hon kände igen sig!

När det började bli kväll var jag lite spänd på om hon skulle flyga upp på taket eller om hon skulle vilja gå in i ankhuset med de andra. Hon dröjde sig kvar ute tills det blev nästan mörkt men när jag försiktigt drev henne mot den lilla ingången valde hon som tur var att gå in.

Ankan verkade ha ett uppdämt badbehov efter att ha suttit i husarrest några dagar så hon formligen tokbadade i badbaljan tillsammans med sin mamma.

När hon badat klart i baljan hastade hon vidare till det grunda fågelbadet och fortsatte att plaska och tvätta sig där.

Stallet är nu färdigt att ta emot kor, kalvar och ungdjur så snart vädret blir sämre. Ska faktiskt bli ganska skönt att få in dem snart. Som en grannkvinna som varit mjölkbonde i hela sitt liv sa till mig en gång: "Lika skönt som det är att släppa ut dem på våren är det att ta in dem på hösten."

Jag strödde ut halm på stallgolvet igår och det blev tydligen populärt hos ena katten. Mysko, som han heter, hade gjort sig en mysig liten sovhåla i den mjuka och fluffiga halmen.

Med tanke på hur mycket gnagare det hittills varit i år tog jag idag det säkra för det osäkra och lindade kycklingnät runt stammarna på alla fruktträden vi planterade i våras. Nu ska de förhoppningsvis vara skyddade mot sorkar och harar i vinter!

Hösttid = slakttid

Den senaste tiden har det varit ovanligt milt för att vara slutet av november. Det var länge sen det var minusgrader och otroligt nog så har det inte heller regnat på ett tag. Skönt för då blir det inte så lerigt. Det fina vädret gör att alla djur fortfarande är ute. Gässen och hästarna livnär sig fortfarande enbart på bete och fåren betar en del men får samtidigt tillgång till hö eller ensilage.

Den 6:e november delade vi upp tackorna i två grupper med tio i varje. De båda grupperna fick sedan träffa varsin bagge som de ska gå tillsammans med fram till jul ungefär. Sen räknar vi med att alla tackor blivit betäckta så att vi kan släppa ihop alla i en grupp inför vintern. Får är dräktiga i ca 145 dagar så i början av april kommer förhoppningsvis de första lammen att födas.

Vi har slaktat fyra nötkreatur och nästa vecka är det dags för de två sista för i år. Det är aldrig roligt att slakta djur men det känns värst med de som man haft länge och lärt känna väl. Vi har sett kalvarna födas, växa upp och bli stora. Tagit hand om och klappat i två och ett halvt år. Då är det ett tungt beslut även om man vet att det är oundvikligt.

Då är det lättare att slakta tuppar. Så här års brukar det vimla av tuppar på gården eftersom det kläckts ett antal kycklingar under sommaren. Det brukar bli jobbigt med så många tuppar som slåss och som försöker para sig med hönorna. Vissa är desperata och ger sig till och med på halvstora kycklingar i sin iver att få para sig. Vi slaktade de största tupparna i söndags. Redan samma dag märktes det att det blev avsevärt lugnare och tystare trots att det återstår nästan tio tuppar i flocken. Ungtuppen på bilden klarade sig dock den här gången.

Vi har även slaktat alla myskankhanar utom de yngsta som ännu inte är fullvuxna. Även Sune som varit så aggressiv mot mig hela sommaren fick sluta sina dagar. Det kändes lite vemodigt för de senaste veckorna har han varit from som ett lamm och till och med undvikit mig. Jag skulle dock tro att han hade återgått till sitt gamla aggressiva jag när parningstiden närmat sig så lika bra att byta ut honom mot en annan hane. Jag behöver dessutom få in lite nytt blod i ankbesättningen.

Det milda vädret gör att ett par av hönorna värper fastän det är så sent på säsongen. Även ena myskankhonan värper nu. Tanken är att de ska vila från värpningen under hösten och vintern så att de inte sliter ut sig. Industrihöns luras att tro att det är vår året runt med hjälp av belysning och proteinrikt foder. Då värper de hela vintern och blir utslitna efter cirka ett och ett halvt år.

Eländes elände!

När jag skulle ge korna en ny ensilagebal för några dagar sedan tyckte jag att det såg konstigt ut nere vid marken på en av balarna. Jag hoppade ur traktorn och såg till min förfäran att det varit gnagare (råttor eller sorkar) och gnagt bort plasten på minst 25 balar. Går det hål på plasten kommer det in syre och då blir fodret förstört. Det var alltså bara att inse att en massa balar inte kommer att kunna användas utan bara är att kasta i gödselhögen. Förutom oron över om fodret kommer att räcka i vinter (det går åt en bal per dag nu trots att fåren fortfarande betar) så innebär det en ekonomisk förlust på ca 10 000 kr. Plus allt jobb jag lagt ner helt i onödan. Jag måste erkänna att jag kände mig ganska nedslagen i några dagar. En bal hade jag ju kunnat offra till de små liven men inte hela grönfoderskörden.

Vi har under föregående år aldrig haft problem med att gnagare förstört balar. Det är balar med helsädsensilage, alltså korn där vi skördat hela plantan med strå, blad och ax som de gett sig på för att komma åt spannmålskärnorna. Anledningen kanske kan vara att vi i år tvingats lägga nät över balarna för att skydda dem mot korpar. Utan nät över hackade nämligen korparna sönder plasten på balarna. Nätet har kanske gjort att katter, rävar, ugglor och andra som äter gnagare har haft svårare att komma åt att jaga? Pest eller kolera alltså!

Jag har även sett att råttor gnagt hål på några säckar med överblivet utsäde. Det har aldrig tidigare varit problem att låta säckarna ligga i logen. Antagligen var det vår katt Molly som såg till att säckarna inte rördes av råttor. Hon var nämligen en bra råttfångare. Tyvärr blev hon överkörd i våras och de andra katterna sitter hellre och väntar på att få maten serverad än att själva jaga en råtta...

Idag upptäckte jag även att det tagit sig in vildsvin i en av betesmarkerna. De har bökat upp stora delar av grässvålen. Inte nog med att det kommer att bli mindre bete till våren, det kommer också att bli uppslag av oönskade växter där grisarna bökat. Just den här betesmarken innehåller flera skyddsvärda och ovanliga växter som t ex orkidéer, darrgräs och smörbollar så jag är även orolig över hur det ska gå med dem.

Duvhöken har börjat härja bland hönsen. Den har hittills dödat en ungtupp som jag sett men det fattas även två till så den har kanske tagit fler. I morse hörde jag hönsens varningsläte inifrån och såg samtidigt höken svepa förbi över gårdsplanen. De här gången blev den utan byte. Förhoppningsvis blir hönsen mer försiktiga nu och undviker att uppehålla sig på öppna ytor där det är långt till skyddande buskage eller annat att gömma sig under.

När jag ändå håller på att klaga måste jag få gnälla lite på vädret också (det måste man ju som bonde!). Allt regnande gör att det blir väldigt blött i marken. När jag kör med traktorn på åkern för att ställa ut ensilagebalar till korna blir det spår och ibland går det inte att svänga för framhjulen bara glider i geggan. Runt foderhäck och vattenkar blir det väldigt geggigt. Jag flyttar visserligen foderhäcken varje gång djuren får en ny bal, d v s varje dag, men under ett dygn hinner 22 djur trampa sönder marken fullständigt i en cirkel runt om. Jag HATAR gegga!

På spaning efter kor i franska pyrenéerna

Att bo på och driva en gård är på sätt och vis som att bo på jobbet. Man är aldrig riktigt ledig samtidigt som man är fri att styra sin egen tid. Detta är både på gott och ont. Hur som helst kan det vara bra att komma hemifrån ibland för att kunna koppla av och samla nya intryck som sen ger ny energi när man väl kommer hem igen.

Tack vare våra fantastiska grannar fick vi möjligheten att åka iväg på hela nio dagars semester nu i slutet av oktober. Vi åkte till södra Frankrike, på gränsen till Spanien. Där bodde vi i en liten by i en dalgång till Pyrenéerna och i princip varje dag vandrade vi längs olika vandringsleder i bergen.

Vi fick uppleva vitt skilda naturtyper och fantastiska vyer.

Korkekskogar, pinjeskog med enorma stammar, hällmarker med rosmarin, timjan och vild lavendel, buxbomsdungar, stenekskogar med doftande skogsklematis och klippig kust med agave och fikonkaktusar. Å så vinodlingar och olivlundar förstås. Ett paradis för två växtnördar!

På många ställen var bergssidorna täckta av terasser där det ibland växte vin men lika ofta hade naturen tagit tillbaka den magra marken och örter, buskar och träd bredde nu ut sig där istället. Vilket arbete som lagts ner för att vinna odlingsmark i svårtillgänglig terräng!

På en del ställen strövade kor fritt omkring och betade i bergen. Vi såg mest spåren efter dem i form av dynghögar längs eller på vägarna. Det lilla bete som fanns växte i regel i vägkanterna så man förstår att de gärna uppehöll sig där.

Vi lyckades bara se kor vid ett tillfälle och jag måste erkänna att jag mot slutet av semestern började sakna korna här hemma. På en av vandringarna såg vi spår efter kor men såg inga trots att vi vandrat i flera timmar. När vi började närma oss slutet av vandringen kunde vi höra koskällor på avstånd. Trots att vi egentligen skulle ta stigen som ledde ner för berget kunde jag inte låta bli att göra en avstickare uppåt igen längs en annan stig för att se om jag möjligen kunde komma i närheten av korna. Jag småsprang längs stigen och träffade snart på en fransk herre som var ute och spatserade med käpp i skogen. Jag tyckte det var lite pinsamt att fråga om han sett några kor och om det i så fall var långt kvar så jag frågade istället på knackig franska om det var långt kvar till det historiska monumentet som stigen skulle leda till. Efter ett tag lyckades jag i alla fall få en glimt av några kor som gick och betade i en glänta men det var svårt att se hur de såg ut och vilken ras det kunde vara.

Ett kostall i södra Frankrike är förhoppningsvis mer funktionellt än vackert!

En dag när vi var ute och körde råkade vi se skyltar om att det var "lantbruksmässa" i byn vi passerade. Vi åkte dit och tittade och det var som en fransk motsvarighet till "Lantbruksbinäringarnas höstutställning", en höjdare att åka till i Malmö när jag var yngre. Massor med olika höns-, duv, kanin-, ank- och gåsraser som ställs ut och försäljning av olika produkter som t ex honung och spettkakor. I Frankrike sålde de olivolja, getostar och aprikosnektar istället.

Det var ganska skönt att komma hem igen även om jag hade kunnat klara mig utan kylan som nu slagit till. Förhoppningsvis gör resan det lite lättare att uthärda senhösten och vintern.

Vi byter baggar och ankan Sune byter personlighet

Efter att ha haft våra två avelsbaggar Harald och Artur i sex år är det nu dags att byta ut dem mot ett par nya  baggar. Vi köpte en ungbagge från en genbanksbesättning i nordvästra Skåne i söndags. Vi släppte in honom till de gamla baggarna som han ganska snabbt tydde sig till. Han ser ganska liten ut i jämförelse med Artur men han är ju bara cirka ett halvår gammal.

Vi kommer även att behålla en ungbagge av våra egna lamm. Jag har valt ut en skäckig (fläckig) bagge som förhoppningsvis kommer att ge lite fler skäckiga lamm nästa år. Det blir så fina skinn av dem och vi har inte fått så många skäckiga lamm hittills.

Här ser man hur ett klippt skäckigt lammskinn kan se ut.

Nu ska tackor och baggar få gå för sig tills det blir dags för betäckning i början av november. Då släpper vi ett gäng tackor till respektive bagge så att vi vet vem som är far och mor till de olika lammen. Det är viktigt att ha koll på härstamningen!

Myskankhanen Sune har varit sur på mig ända sen i våras. Så fort han sett eller hört mig har han kommit gåendes emot mig och sen har han väst och cirklat runt mig för att därefter göra utfall och bitas och rivas. Jag bestämde mig för flera månader sedan för att han skulle slaktas i höst. I fredags var det tänkt att det skulle ske men av olika anledningar blev det ingen ankslakt den dagen så han lever fortfarande.

Kvällen innan hade jag varit och hängt några tavlor på Ekströms bageri i Degeberga. Det är foton som jag tagit på gården och sedan låtit trycka på canvastyg. En av bilderna är ett porträttfoto av Sune och jag förklarade för Katta som äger bageriet att han skulle få sätta livet till följande morgon. Tråkigt, jovisst men jag har verkligen tröttnat på att ständigt bli anfallen av hans näbb och klor.

Som genom ett under har Sune inte visat minsta tecken på aggresivitet sedan i fredags, dagen då det var tänkt att han skulle hamna i frysboxen. Han bryr sig inte alls om mig. Varken väser eller följer efter mig. Han verkar till och med undvika mig! Tidigare kunde jag bokstavligt talat trampa honom på fötterna utan att han flyttade på sig men nu har han flera gånger sprungit iväg när jag kommit emot honom. Det har ALDRIG hänt tidigare!

Vad har hänt? Kan han läsa mina tankar och förstod att det verkligen var tänkt att jag slutligen skulle besegra honom?  Eller är det bara så att han helt plötsligt inte tyckte att han behövde skydda honorna och ungarna mot mig längre?

En före detta granne som var här idag och köpte två myskankhonor märkte också skillnaden i Sunes beteende. När hon var här för en dryg vecka sen för att titta på ankorna blev hon nästan avskräckt av Sunes otrevliga beteende och idag var han helt lugn och kom inte en i närheten av oss :-)

Frågan är hur han skulle reagera om jag bestämmer mig för att behålla honom? Kanske återgår han till sitt gamla ilskna jag igen? Tror inte jag vågar testa...

Ettehöstakyllingar

En av hönorna som tidigare i somras ruvade ut en kull kycklingar bakom såmaskinen i logen hade återigen lyckats ta sin in dit för att värpa en ny kull ägg. Jag märkte att hon höll till där inne men jag kunde inte hitta hennes värpställe den här gången. Hon tar sig in genom ett hål i logporten på baksidan av logen där hönsen normalt sett inte brukar hålla till. När hon sen ska ta sig ut flyger hon upp på bjälkarna och tar sig in i kostallet för att därifrån flyga ut genom en springa under takfoten. Detta har hon gjort varje dag för att äta och dricka under tiden hon ruvat på sina ägg.

Jag anade ungefär när det skulle vara dags för kycklingarna att kläckas men trodde att det skulle bli i början av den här veckan. I lördags morse fick jag en ingivelse att gå in i logen för att kolla om det möjligen kunde vara kycklingar på gång. Man brukar kunna höra att de små piper då så jag hoppades att pipen skulle avslöja var hönan låg. Mycket riktigt hörde jag pipande läten av kycklingar men jag kunde inte lokalisera var de kom ifrån. Det finns många gömställen i logen. Jag hämtade en ficklampa och lyste in bakom saker och försökte lyssna efter ljudet.

Till slut upptäckte jag varifrån det kom. Mellan tre stora halmbalar en knapp meter över golvet hade hönan gjort sitt rede och ruvat ut sina kycklingar. Jag har gått förbi där massor av gånger utan att jag upptäckt henne! När jag lyfte på henne visade det sig att hon hade 12 kycklingar under sig och inte ett enda ägg låg kvar. Alla hade med andra ord kläckts.

Jag vill egentligen inte ha kycklingar så här sent på året men det ville visst hönan. På skånska kallar man det för ettehöstakyllingar (efter-skörds-kycklingar). Nu är de allihop ute i en bur där de får stanna tills kycklingarna blivit ca tio dagar. Sen får de gå fritt om vädret är bra.

Den här hönans förra kull gav kycklingar i nya färger och teckningar som jag inte har i flocken sen tidigare. Bland annat blev det en brun-vitblommig och en vetefärgad höna som ska få stanna kvar på gården.

I den här kullen verkar det bli lite andra färger så det ska bli spännande att se hur de kommer att se ut. Hoppas bara att det inte är tuppar allihop!

Kor på rymmen!

Nu är verkligen hösten här. Tranorna drar i stora flockar över gården på sin väg norrut. Det är alltid lite vemodigt att se och höra dem dra på det hållet.

Vi räknar med att alla kor är betäckta nu så för att förhindra att kvigkalvarna blir tjuvbetäckta tar vi bort tjurarna från korna och kalvarna i september. I torsdags körde jag hem den fjällnära kon och hennes kalv till rödkullekorna och den fjällnära tjuren får gå med rödkulletjuren och en stut på ett annat bete.

Lastningen av de fjällnära gick ganska bra men kon som är elva år gammal är väldigt smart och misstänksam när hon märker att man ska försöka fånga henne. Hon gick in i fållan av grindar jag byggt i anslutning till transporten och tog en munfull hö. Sen sprang hon fort ut därifrån igen och tuggade i sig höet utanför fållan. Jag lät henne göra så några gånger för att hon skulle märka att det inte var något farligt och till slut lyckades jag stänga grinden. Efter det var det inga problem att få henne att gå upp i transporten.

När jag släppte ut de fjällnära bland rödkullorna blev det ett himla ståhej. Trots att de känner varandra sedan tidigare måste de ändå springa runt och nosa på varandra och befästa rangordningen.

När jag sen skulle köra hem en av stutarna från flocken med kvigor och stutar så hoppade plötsligt två av kvigorna över grinden och ut på vägen. Där stod de och betade i vägkanten. Problemet nu var hur jag skulle få in de två utbrytarna utan att de andra också sprang ut. Jag försökte stå i grindhålet och kalla på rymlingarna samtidigt som jag motade bort de andra. Det gick inte så bra och efter ett tag var jag tvungen att lämna min plats för att försöka få in de två kvigorna. Då passade de andra på att ta sig ut och snart var hela gänget på väg längs vägen. Jag tänkte att jag kanske skulle kunna genskjuta dem för att kunna driva dem tillbaka men då ökade de farten och sprang ut på en grannes åker med tröskad säd. Där sprang de rundor och lekte med halmbalarna som stod kvar på fältet. Jag fick springa som en vallhund för att försöka få dem tillbaka till sin hage. En av kvigorna tog sikte på ett hål i stengärdet som ledde ut till ett kalhygge. Fort som attan sprang jag dit och hann precis avstyra hennes försök att springa in dit. Det var tillräckligt jobbigt att springa på en stubbåker så ut bland stenar och ris ville jag inte!

Till slut lyckades jag få hela flocken att vända tillbaka igen men de ville inte in i hagen. Jag fick in dem i en annan hage som tur var. Ganska snart upptäckte de att betet där inte var lika bra som i den andra hagen och då blev de lite besvikna. För säkerhets skull fick de vara kvar där i alla fall tills Helena kom hem så att vi kunde hjälpas åt att flytta tillbaka dem till rätt hage. Stuten lyckades jag i alla fall att lasta och köra hem till tjurarna.

På kvällen var det dags att skilja lammen från tackorna. De är nu nästan lika stora som sina mammor och klarar sig bra utan dem. Vi fångade in hela flocken på nästan 60 djur och sorterade ut tackorna som vi körde iväg till ett annat bete. Sen plockade vi ut 18 lamm som skulle till slakt och de andra lammen fick gå kvar tillsammans med två tackor som skulle hjälpa till att hålla ordning bland lammen. Lite bräkande blev det första dygnet men sen blev det tyst och lugnt igen.

Några lamm säljer vi till avel. Två tacklamm flyttade till Almviks 4H-gård i Malmö igår och baggen på bilden nedan ska bli avelsbagge i norra Skåne.

WC-ankan har fått små skitungar

Myskankhonan som gömt sina ägg under utedasset lyckades ruva ut sju små ällingar av åtta ägg. Jag hade inte riktigt koll på när de skulle kläckas men hoppades att det skulle hinna ske innan vår inplanerade semesterresa till Gotland. Jag ville nämligen inte att grannen som skulle passa djuren skulle behöva hålla greja med det medan vi var borta. Lyckligtvis kläcktes ungarna dagen innan vi skulle åka. När sex stycken hade kläckts gick honan ut med ungarna i släptåg.

Sex stycken hade hon med sig och när jag kollade i redet låg det ett obefruktat ägg kvar och ett som höll på att kläckas. Det var varmt ute och i bilen var det ännu varmare så jag lät ägget kläckas klart i en skål i bilens värme. På kvällen la jag in ungen under mamman och den levde nästa dag när vi skulle åka även om den inte riktigt hängde med de andra. Det visade sig att den dött senare under dagen. Kanske var den inte helt OK eftersom den kläcktes senare än sina syskon?

På bilden nedan syns äggtanden på ungens näbb. Det är en liten förhårdnad längst fram på näbbet som ungen använder för att rispa hål på äggskalet med när den kläcks. Äggtanden trillar av efter ett par dygn.

Kossan Helmi med såret på juvret var nästan bra innan vi åkte på semester men för säkerhets skull hade vi bett (och instruerat) ett par grannar att sköta om hennes sår medan vi var borta. Fantastiskt nog var såret helt läkt när vi kom hem igen! Det känns helt otroligt med tanke på att veterinären knappt trodde hon skulle klara sig. Helt plötsligt har vi dessutom fått bonustid känns det som, tid som annars gått åt till att sköta om såret under så lång tid. Tacka vet jag bra grannar!

De senaste veckorna har en del höns flyttat till nya ägare. Några som varit på hönskurs här tidigare i somras valde att skaffa Åsbohöns fast jag försökte vara opartisk och inte favorisera rasen. Det är så kul att sälja höns till folk som aldrig haft höns förut. De tar verkligen hönshållningen på fullaste allvar och vill göra allt för att de små liven ska trivas. Givetvis ingår fri support!

Två rödkullekvigkalvar ska också få nya ägare i höst. De ska flytta norr om Göteborg. Känns kul att de ska få bidra till rasens bevarande i en ny besättning.

Sjukt många nerlagda timmar på tjära djur

I mitten av juli blev kossan Helmi sjuk. Hon fick inflammation i en bakspene och det gick tyvärr inte bättre än att hon även drabbades av kallbrand i den juverdelen. Vi tog såklart hit veterinär men hon trodde inte att prognosen var så god. Behandlingen bestod i att tvätta rent med jodopax, försöka mjölka ut den dåliga mjölken, spruta henne med antibiotika och ge antibiotikasalva direkt i spenen.

Helmi är visserligen tam och snäll men det är inte kul att bli fasthållen och få sprutor så vi fick fånga in henne i grindar, sätta på halsrem och grimma, binda fast svansen så att hon inte skulle svepa med den på juvret och binda ett rep runt ena bakbenet så att hon inte skulle sparka av handen på oss. Dessutom klämma fast henne i sidled med ytterligare en grind. Så har vi hållit på nu varje dag i snart en och en halv månad. Varje dag har vi lagt ner ca en och en halv timme på två personer, alltså tre timmar totalt. Det blir mer än 100 arbetstimmar! Inte konstigt att veterinären som var här lite senare och tittade på henne menade att kon hade tur som bodde på den här gården. Få andra hade lagt ner så mycket tid på ett sjukt djur. Visst, räknar man ekonomiskt på det har denna behandling kostat cirka 30 000 kr inkl veterinärkostnader! Å andra sidan har vi djuren i första hand för att vi tycker om dem så vi räknar inte så. Men visst, jag inser varför vi inte hunnit med en hel del annat i sommar...

Den skadade spenen trillade bort efter några veckor och kvar blev ett ganska stort sår. Nu är det nästan helt läkt så vi hoppas verkligen att vi snart kan sluta med behandlingen. Nu är det framför allt de förbaskade flugorna vi försöker hålla borta genom att smeta på trätjära på såret. Tjära är ett utmärkt skydd som vi dessutom gnider in i pannan på den ena baggen eftersom han brukar klia sår där som sedan flugorna dras till.

Från början var inte Helmi jätteintresserad av att låta sig fångas och bindas fast. Våra djur går ju i lösdrift även på vintern så de är inte vana vid att bli fastbundna. Vanans makt tillsammans med godis i form av äpplen och hö har dock gjort att hon de senaste veckorna i princip självmant gått in i den lilla fållan av grindar!

Under hela tiden som vi behandlat henne har hon betett sig helt som vanligt, ätit och gått normalt och hennes kalv har diat på de tre friska spenarna. Avlivning har därför aldrig varit ett alternativ. Så länge det finns liv finns det hopp, i alla fall om inte lidandet är för stort.

En riktig WC-anka

I sommar testade vi för första gången "Uppe med tuppen". Det går ut på att man kommer hit till gården på morgonen och är med på morgonbestyren. Vi släpper ut och matar höns, myskankor och gäss, leder hästarna till deras beteshage, tittar till kor och får så att de har vatten och mår bra. Å njuter av en härlig morgon på landet där bara naturens ljud hörs.

Ett gäng tappra besökare hade gått upp i ottan för att ta sig hit och uppleva en morgon på vår gård. Efter att de släppt ut de olika fjäderfäna och gett dem mat och vatten avnjöt vi en frukost bestående av 100 % ekologiska produkter, varav en del från gården. Mätta och belåtna gick vi sedan och tittade till kor och kalvar och baggarna som alltid uppskattar att bli klappade.

En kväll för ett tag sedan var den ena myskankhonan försvunnen när det var dags att stänga in dem på kvällen. Jag letade på alla tänkbara och otänkbara ställen men utan resultat. Eftersom det snart skulle mörkna  var det inte mycket jag kunde göra annat än att vänta och se om hon skulle dyka upp nästa dag.

Morgonen efter när jag skulle släppa ut hönsen hörde jag ett krafsande ljud från utedasset som ligger inbyggt vid hönshuset och vedboden. Framkrypandes kom ankhonan och jag anade vad hon hittat på där under. Mycket riktigt hittade jag ett rede med ägg under det finaste duntäcke alldeles bredvid dasstunnan. Hur hon kommit på att krypa in dit är en gåta. För att ta sig dit måste hon först krypa in under vedboddörren, sen ta sig bakom några brädor, klättra uppför en balk och klämma sig igenom ett hål. Allt detta i mörker! Men vad gör man inte för att få ha sina ägg ifred? De andra hon värpte i ankhusets rede plockade jag nämligen in eftersom jag egentligen tänkte att det kunde räcka med ankungar för i år...

Ett par gånger om dagen går hon ut för att äta, dricka, bada och putsa fjädrarna. Å bajsa förstås för det gör hon inte i redet trots att det ligger på dass...

Mångkulturell bondgårdssafari i sommarkvällen

Vart tog sommaren vägen? Regn och rusk nästan varje dag sen midsommar. Visst behövde vi få regn men nu känns det som att det räcker. En av våra betesmarker ser mer ut som ett träsk nu med allt vatten som står mellan grästuvorna.

För ett tag sedan köpte vi en ny tjur till rödkullorna, en stilig en från Ängavallens gård utanför Vellinge. Jag åkte och hämtade honom med en hästtransport och han var både lättlastad och stod lugnt och fint i släpet hela vägen hem. Lite nervöst var det i och för sig att kliva in i transporten för att sätta på honom en grimma. Det är ju ändå ca 600 kg tjur...

Värre var det när vi skulle lasta vår egen fjällnära tjur som skulle åka till några kompisar för att betäcka deras kor. Han är ganska liten så han lyckades vända sig runt i släpet och konstra allmänt innan vi till slut lyckades få honom att stå på rätt plats och åt rätt håll. Med tillbaka hade jag kompisarnas fjällnära tjur Petter som ska gå med vår ko i sommar. Till hösten ska vi byta tillbaka igen.

För skojs skull gjorde vi lite hö på en grannes åker. Grannen ville inte själv använda gräset så vi förbarmade oss över det. Eftersom det var ostadigt väder på gång och gräset var ganska nyslaget och fuktigt beslutade vi oss för att hässja det. Två stycken hushässjor blev det och två linhässjor. Tur att vi hade både hässjestörar och en gammal hästräfsa ombyggd för traktordrift stående. 

Det är mycket jobb med att hässja och vi höll på hela dagen ända tills solen gick ner. Som tur var fick vi hjälp av ett par grannar på slutet. 

Vi får se om höet har klarat sig med tanke på allt regn som fallit på det. Hur som helst är hässjorna vackra att se på :-)

Gårdagens bondgårdssafari blev mångkulturell. Vi hade både spanska, danska och svenska besökare, några hitresta från England! Å så kom tidningen Ystad Allehanda förbi och gjorde ett reportage :-) Som vanligt imponerade baggarna med sina enorma horn. Tur att baggarna är så snälla och keliga och njuter av att bli klappade. Bondgårdssafari anordnar vi varje onsdag hela sommaren t o m augusti ut mellan kl 18 och 19. Välkommen!

Lille Stig-Helmer fick ett brutalt välkomnande

För en vecka sen var det så äntligen dags för kvigan Helmi att kalva. Hon började få värkar framåt kvällen så jag tittade till henne med jämna mellanrum. Det dröjde dock ända till klockan två på natten innan hon födde sin kalv. Det är ganska kallt att stå ute i en kohage på natten även om det är sommar så jag fick faktiskt sätta på mig långkalsonger!

Själva kalvningen gick lätt trots att det var första gången för henne men när kalven väl var ute blev det desto mer dramatiskt. Helmi, som från och med i denna stund kunde titulera sig ko istället för kviga, blev helt tokig och slängde iväg den nyfödde flera meter. Inte nog med det, hon gick även på honom med frambenen så jag trodde hon skulle trampa och krossa honom. Samtidigt brölade hon som ett vilddjur. De andra korna och kalvarna blev nyfikna och kom och ställde sig runt omkring. Själv kunde jag inte göra mycket mer än att hoppas att hon inte skulle ha ihjäl sin kalv. Eftersom det var mörkt var det lite svårt att se vad som egentligen hände.

Trots den omilda behandlingen slickade hon sin kalv mellan varven så vissa moderskänslor fanns det tydligen i alla fall. Fast så fort kalven gjorde minsta ansträngning till att försöka resa sig blev kon som galen och brölade och puttade / stångade iväg honom flera meter så att han ibland slog i stenar. Tänk att gå från en varm och ombonad, om än trång, livmoder till att kastas ut i stora vida världen och bli behandlad på det viset! Hade han kunnat hade han nog krupit tillbaka igen...

Kvigor kan bli lite galna när de får sin första kalv men det här var nog bland det mest dramatiska jag sett hittills. Inte förrän hon släppte efterbörden började hon lugna ner sig. Kor äter upp sin efterbörd och det är inte lite som de ska sätta i sig så det tar ett bra tag. Under tiden lyckades kalven resa sig utan att Helmi reagerade särskilt mycket. Efter ett tag lyckades jag t o m få kalven att dia. Då var klockan halv fem på morgonen och det var en underbar morgon. Jag funderade ett tag på om jag skulle gå en sväng i skogen men hamnade i sängen istället där jag lyckades få nästan tre timmars sömn innan jag väcktes av att telefonen ringde.

Lillkalven är väldigt lik sin mamma och han fick såklart heta Stig-Helmer :-)

En lagom mu(n)sbit för en glupsk anka

Nu är vintern räddad! Behovet av vinterfoder i form av klöver/gräs-ensilage är bärgat. Det blev nästan nittio stora rundbalar och vi har nog ett tjugotal över sen förra året så det ska räcka gott och väl. Dessutom återstår skörden av de båda nysådda åkrarna senare i sommar. Tyvärr blev ensilaget nog inte riktigt så torrt som jag hade önskat men å andra sidan kom det inte regn på det så jag ska inte klaga (även om jag är bonde ;-))

"Ankor äro soptunnor" står det i en gammal bok om fjäderfän. Det betyder att de är glupska och äter det mesta. Våra myskankor kastar sig glatt över både sniglar, grodor och paddor. Härom dagen såg jag att en av ungankorna sprang runt med en mus eller sork i näbbet. Jag vet inte om det var katten som fångat den och inte orkat äta den eller om ankan själv lyckats knipa den men det lutar nog åt det förra alternativet.

Hur som helst gjorde ankan tappra försök att svälja det stora bytet men efter ett tag tvingades den ge upp -musen var helt enkelt lite för stor.

De flesta som besöker gården förundras över våra gigantiska rabarber. Katten Myrra konstaterar bara att de duger bra som solskydd en varm dag...