En olycka kommer sällan ensam

I söndags startade årets lamning. Vi hade gäster och när jag gick för att titta till fåren efter att gästerna åkt hem stod där ett piggt och renslickat lamm och diade på sin mamma. Det är oftast så det blir, första lammet kommer alltid lite som en överraskning.

Senare på kvällen fick jag åka in till sjukhuset eftersom min pappa åkt in akut med ambulans efter att ha svimmat p g a problem med hjärtat. Efter oroliga och omtumlande timmar på sjukhuset där sjukhuspersonalen fick starta om hjärtat två gånger stabiliserades läget framåt natten så jag kunde åka hem vid halv tre-tiden.

Väl hemma var det bara till att direkt ge sig ut och titta till fåren och speciellt en ungtacka, alltså en förstföderska, som visat tecken på att det var dags för lamning. Jag gick ut och tittade till henne ett par gånger under natten men inget hände mer än att hon gick runt och såg ut som att hon försökte krysta lite ibland men i övrigt låg hon mest och idisslade lugnt.

På morgonen beslutade vi oss för att försöka känna om det var ett lamm som låg fel. Hon var så trång att Helena inte fick in handen utan bara kunde känna lite med fingrarna. Hon kände dock att ett ben låg fel (de ska helst födas med frambenen först). Eftersom det inte gick att få in handen var det inte heller möjligt att rätta till felläget. Veterinär konsulterades och enligt henne var prognosen inte god. Förmodligen hade inte hormonerna som ska öppna upp förlossningskanalerna verkat. Vi skulle inte kunna få ut lammet utan att bruka våld med oerhörd smärta för tackan som följd. Rådet blev därför att vi skulle nödslakta tackan.

Vi ville inte utsätta tackan för mer lidande och stress än nödvändigt så vi beslutade oss för att hon skulle slaktas hemma på gården. Som tur var lyckades vi få hit en kompis med gedigen slaktarkunskap som kunde hjälpa oss (stort tack Johan!).

Tackan avlivades snabbt och smärtfritt i hagen och transporterades sedan hem till gården där hon flåddes och togs ur.

När man väljer ut avelsdjur på hösten ur årets lammkull hoppas man ju att de ska få ett långt liv i flocken men så blev det inte för den här lilla tackan. Tråkigt såklart men på en gård med många djur är döden precis som livet en självklar del av vardagen.

Hur det gick med pappa? Jo, han fick en pacemaker inopererad och kom hem igen på tisdagen. Slutet gott!