Red-neck i hönsgården

Det är inte alltid helt problemfritt att hålla flera tuppar i hönsflocken. I flera månader kan det gå bra utan slagsmål men så plötsligt en dag bestämmer sig några för att det är dags att testa vem som är starkast.

För ett par veckor sedan var det dags för en knappt årsgammal ungtupp att utmana den röd-vitblommige tuppen som fyller två år i sommar. Kampen var på liv och död och den yngre förmågan gick segrande ur striden efter flera sammandrabbningar som slutade med blodvite. Nacken på den äldre tuppen färgades röd av blod som sipprade från hans sargade kam.

Det är meningslöst att försöka avbryta tupparnas kamp. De blir helt besatta av att slåss och några sekunder efter att man skiljt dem åt ryker de ihop igen. Det kan verka lite grymt men är ett naturligt beteende i en hönsflock. En lösning vore såklart att bara ha en tupp men jag vill ha flera tuppar av lite olika orsaker. Det är dels en försäkring om någon dör eller blir tagen av ett rovdjur, dels är det bättre ur genetisk (biologisk mångfald) synvinkel att ha flera handjur i förhållande till antalet hondjur. I regel går det bra och tupparna vet sin plats i hierarkin.

På kvällen vågade inte den röd-vite (som nu var rödare än vanligt) gå in i hönshuset för att sova utan dröjde sig kvar ute. Till slut bestämde han sig för att gå runt stallet, hoppa upp på kornas foderbord och sen flyga upp på grinden in till tjurens box. Därifrån flög han vidare upp på en takbjälke och sen tog han sig in i logen där han fann sig tillrätta på en annan bjälke.

Jag vet inte om det var för jobbigt att ta sig in i logen för nästa kväll och även de påföljande satt han istället inne i vedboden på kvällen. Kanske var det för att ha närmre till de andra hönsen som bor vägg i vägg med veden? Höns är ju flockdjur.

Skam den som ger sig. För några dagar sedan var plötsligt rollerna omvända. Nu hade tupparna tydligen slagits igen och den här gången hade den röd-vite vunnit. Gammal är äldst även i hönsens värld! Det resulterade i att han åter igen började sova i hönshuset. Nu har han ju inget att frukta.

Vill du lära dig mer om hönor och tuppar? T ex hur många hönor det minst bör gå på varje tupp? Då är du välkommen att delta på någon av våra hönskurser i sommar. T ex söndagen den 2 juni kl 14-17. Anmäl på mejl (jonas@lonshult.se) eller tel 0727-44 62 66. Mer info finns på hemsidan www.lonshult.se

Årets bästa dag - betessläpp

Det har verkligen varit full rulle från tidig morgon till sen kväll och ibland även på nätterna de senaste veckorna. Det är ju så mycket som ska hinnas nu på våren så man önskar ibland att man hade lite fler armar.

Lamningen är i stort sett avklarad. Det blev betydligt färre lamm jämfört med förra året men alla utom ett har överlevt så det är bra. Två av tackorna har inte lammat och de visar inga tecken på att vara på gång så jag misstänker att de antingen inte kommer att lamma eller också att de kommer att lamma i sommar någon gång. Kanske de drabbats av Schmallenberger-viruset och kastat (aborterat) sina foster någon gång i vintras?

Det är ingen riktig fart på grästillväxten. De kyliga nätterna i kombination med det torra vädret gör att gräset bara står och stampar. Trots det beslutade jag mig för att låta fåren och lammen komma ut på betet i lördags.

I söndags tyckte jag att det kunde vara dags för korna med sina kalvar att få komma ut. Bara två kor som ännu inte kalvat fick stanna kvar inne i stallet. De verkar vara på gång att kalva vilken dags som helst och jag har varit uppe nästan varje natt och kollat men utan resultat. Lugnt har de bara legat där och idisslat fast deras juver är stora och stinna.

Kor är inga dumma djur. De förstod att de skulle få komma ut när de såg att jag gick och kollade så att stängslet var helt i hagen utanför stallet. Då började de att råma uppspelt. När jag sedan ställde ut grindar utanför stallet för att kunna styra dem i rätt riktning mot hagen var det definitivt ingen tvekan om att de visste vad som var i görningen.

Betessläppet är nog en av de bästa dagarna på hela året. Att se djuren rusa runt av glädje och smaka det illgröna gräset gör en bara så lycklig! Eller är det kanske tanken på att slippa mocka skit i några månader som gör bonden glad? ;-)

Korna ägnar alltid en del tid åt att gnida sina huvuden i marken och sparka upp jord och kalvarna undersöker allt som är nytt. Jord verkade vara godis för små kalvar som glatt mumsade i sig av mullvadshögarna.

Ett årligt projekt så här års är att såga och klyva all ved inför nästkommande vinter. Det har hållit mig sysselsatt i flera dagar men nu äntligen är det klart, en härlig känsla. Veden ska egentligen vara huggen till påsk men påsken var ju så tidig i år och våren så sen att det inte gick. Å andra sidan blommar påskliljorna för fullt nu så man kan väl säga att det biologiskt sett är vår. Alltså blev veden klar till påsk även i år!